Brevet nedan är skrivet av en förtvivlad familjehemsmamma, som vill lyfta sina erfarenheter av att vara familjehem som ensamstående och heltidsarbetande, och hur viktigt stödet från socialtjänsten är, liksom en större respekt för oss familjehem.
Brevet är skickat till IVO, sociala utskottet i relevant stadsdelsförvaltning samt chefen för placerade barn och ungdomar och chefen för LSS-enheten i samma förvaltning, Thomas Ardenfors samt FaCO. Texten är av utrymmesskäl redigerad, men godkänd av skribenten.
Synpunkter på hanteringen av en placering
Förtydligande
Jag kommer i denna text inte att namnge flickan som avses utan kallar henne för Y. Hon är född år 2006. Även tjänstemän mfl anges med initial.
Bakgrund
2019 flyttade Y och hennes storasyster (halvsyster) in hos mig, till en början som jour, men ganska snabbt övergick det till att vara familjehemsplacering. Först var de placerade via privat företag, men efter drygt ett år övergick placeringen till direktplacering via socialförvaltningen i X.
Jag som har varit familjehemsmamma åt många barn och ungdomar förväntar mig aldrig att det ska fungera friktionsfritt i relationen till socialtjänsten. Jag är väl medveten om att informationen man får i samband med att man tar emot ett barn ofta är bristfällig och ibland också missvisande, och denna gång var inget undantag. Det var till och med så illa att även socialsekreterarna reagerade på att det trots år av oro kring familjen fanns väldigt lite dokumentation och att det var anmärkningsvärt att man ej agerat tidigare.
Y blev som 9-åring diagnostiserad med autism, ADHD och explicit språkstörning. Fram till flytten till mig har hon gått i vanlig skola, med hög frånvaro och betyg därefter. Enligt systrarna var Y också utsatt för mobbing på grund av sina svårigheter och sitt utseende. Det sista året var hon knappt i skolan. Då var systrarna placerade hos sin moster efter att en kort tid även ha varit jourplacerad hos systerns gudmor. Ingen av hemmen ansågs vara lämpliga. Av systern fick jag veta att de hade flyttats akut till hennes gudmor efter att hon hade misshandlats av mammans dåvarande pojkvän.
När Y fick plats på Z-skolan, en specialpedagogisk skola, letade man efter en familj i närheten, därav fick jag förfrågan. Tanken var att hitta en familj där Y kunde bo en längre period medan systern, som kort därefter skulle fylla 18, skulle bo initialt. Jag blev alltså det tredje hemmet systrarna flyttade till på kort tid.
Missbruk och misstankar om sexuella övergrepp
Systrarna har vuxit upp med missbruk och psykisk sjukdom på både mammans och pappans sida. Ys pappa avled i sviterna av missbruk och psykisk sjukdom. Nästan alla på mammans sida har någon form av missbruk. Hur det ser ut på pappans sida är oklart, då kontakten är bristfällig.
Av familjehemsmamman E som då hade Y:s bröder placerade hos sig fick jag veta att under en tid då pojkarna bara var hos E på avlastningshelger fick de hemma bevittna en misär som de larmade om till socialtjänsten flera gånger. E berättade att hon larmade även om att när pojkarna slutligen blev placerade hos henne så bodde systrarna kvar i misären, med fyllefester, löss, mögliga kläder, porr och misstankar om sexuella övergrepp.
Jag larmade socialsekreterare H om denna information. Jag var tydlig med att jag som ensamstående familjehemsmamma inte var rätt person att försöka hjälpa systrarna med detta trauma och att det behövs professionella som kan få dem att prata om sin uppväxt. Systern beviljades då insatser via Maskrosbarn, men Y fick ingen hjälp. Jag har därtill bevittnat när bröderna har lyft saker med Y varpå hon har tystat dem och sagt att detta pratar man inte om, vilket jag har rapporterat till socialtjänsten.
Kontakten med de biologiska bröderna
Kort efter att systrarna flyttat in till mig skulle de två yngre bröderna och familjehemsmamman E komma på besök. Socialsekreterare H skulle övervaka besöket och kom i god tid för att förbereda systrarna. Systrarna, som då inte hade träffat sina bröder på många månader, var spända av förväntan. Storasystern hade bakat, de hade städat sina rum och klätt sig fina. Åtskilliga gånger gick de ut på balkongen för att se om bröderna kom. När det hade gått ca 30 minuter ringde H den som var ansvarig socialsekreterare för pojkarna och fick då veta att hon hade ställt in besöket och glömt att informera. Det är mänskligt att glömma, men detta upprepades dessvärre flera gånger. Bröderna, som kort därefter blev omplacerade, har båda flyttat runt till ett flertal familjer. Ena brodern har bott hos minst sju familjer.
Vi har inte fått information om alla omplaceringar förrän långt efteråt. En gång åkte vi till en stad för att träffa bröderna med deras familjehem. Väl där fick vi veta att den yngre brodern precis hade omplacerats på en annan ort. Informationen fick vi av sonen i den familj som den äldre då bodde hos – inte ett ord från socialtjänsten.
Socialtjänsten har ringt mig flera gånger och frågat mig om Y vill träffa sina bröder, varpå jag påtalat att jag inte vill vara den som frågar henne och därmed blir den som skapar förväntningar som sen inte blir av. Detta har då stagnerat och medfört att hon endast träffat sina bröder vid tre tillfällen vardera under fem år. Detta har socialtjänsten enligt min mening misskött å det grövsta.
Familjehemssekreterare
Att man byter socialsekreterare och att man blir sjuk är inte konstigt i sig. Men anmärkningsvärt är att ingen informerade mig när familjehemssekreterare C blev sjukskriven 2021. Jag kontaktade C ett flertal gånger men telefonsvararen gav inget besked om att hon inte var i tjänst.
I samband med att socialsekreterare H några månader senare ringde och meddelade att hon skulle börja jobba deltid fick jag ett vagt besked om att C var frånvarande av skäl hon inte fick nämna och att jag inom kort skulle kontaktas av någon ny. Jag var helt utan stöd i nästan fem månader utan förklaring. När C kom åter menade hon att det inte varit en hemlighet att hon var sjukskriven.
Jag vill understryka att jag är mycket nöjd med samarbetet med C och M (som ersatte C under sjukskrivningsperioden) men båda har flera gånger uttryckt att de har varit frustrerade över bristen på tid, över brister i systemet och framför allt i kontakten med LSS. Dessutom förstår ingen varför jag inte fick någon information om Cs frånvaro.
LSS och avlastning
Några månader efter inflytt larmade jag om att Y aldrig gjorde något utanför hemmet och att hennes enda intressen var mobil och dator. Medan systern ofta var med kompisar och pojkvän så var det bara jag som bidrog till att Y gjorde något annat. Medan systern ofta hade kontakt med och träffade biologiska mamman och andra anhöriga hade Y ingen kontakt. Jag påtalade att det inte skulle vara hållbart i längden att jag aldrig fick ett andrum. Jag påtalade även att Y behöver aktiveras eftersom hon nästan enkom satt vid datorn om jag inte sysselsatte henne. Trots mitt tjat tog det nästan 1,5 år innan jag fick någon avlastning, då i form av Kortishem via omsorgsföretag via LSS. Insatsen innebar en helg i månaden samt aktivitet på måndagskvällar via samma företag, dit jag fick skjutsa och hämta henne varje måndag och under en längre period även till helgverksamheten.
Y blev även beviljad att åka på antingen sportlovs- eller påsklovskollo samt sommarlovskollo i två veckor, men då man missade att skicka ut ansökningshandlingarna i tid så fick hon inte åka på första möjliga kolloperiod.
När hon blev inskriven på X LSS-enhet, hade hon först handläggare E som var den som såg till att hon fick ovanstående insatser. När det efter 6 månader var dags för omprövning hade hon fått en ny LSS-handläggare, D. När D var på hembesök och förstod hur omfattande mitt uppdrag var på grund av Ys svårigheter pratade hon om att Y borde få boendestöd, som dels kunde bidra till att förbereda Y för vuxenlivet, dels stötta i allt det som nu vilade på mina axlar, såsom att stötta Y i vardagliga uppgifter i hemmet. Y är mycket osjälvständig och förmår inte att göra något utan stöd från vuxen. Detta hade D även fått vetskap om från skolans fritidsverksamhet och omsorgsföretaget.
Kort därefter gick D på föräldraledighet och vi har därefter haft kontakt med fyra olika handläggare inom LSS. Samtliga har gett oss olika besked. Någon har sagt att Y inte behöver boendestöd, en annan att det behövs, en tredje att det inte finns resurser. Hur är det möjligt att olika handläggare ger så olika besked? Finns det ingen samordning och riktlinjer för vad som förmedlas till brukarna och deras vårdnadshavare? Först i mars 2024 fick Y äntligen en boendestödjare, men då bara två timmar i veckan. Både jag och boendestödjaren påtalade att det var alldeles för lite om man ska kunna hjälpa henne med matlagning, inköp, veckoplanering, tvätt och vardagliga hushållssysslor. Vi fick gehör och man beviljade 4 timmar i veckan, men när Y flyttade hemifrån i augusti 2024 hade insatsen ännu inte utökats.
I princip samtidigt insåg även familjehemsvården allvaret och Y tilldelades en kontaktperson som gör saker med Y utanför hemmet. Jättebra, men på tok för sent.
SIP-möte
Inför gymnasiestart larmade hennes dåvarande skola om att Y skulle få betydande fler problem i en större skola och de liksom personal på omsorgsföretaget hjälpte mig att sätta ord på Ys svårigheter, i synnerhet vid förändringar och när saker inte är förutsägbara. Tillsammans kontaktade vi socialtjänsten som då kallade till SIP-möte. Utöver socialsekreterare H och M, LSS-handläggare, två personer från skolan och en person från omsorgsföretaget så var det med personal från BUP och Habiliteringen samt två SIP-samordnare.
Syftet med mötet var att få till en smidig övergång till gymnasiet och att Y skulle avlastas i sin stress genom att få skolskjuts till skolan samt till omsorgsföretaget varje måndag samt en fredag i månaden då hon åkte på kortisverksamhet på helgen. Detta framför allt då jag inte längre orkade vara taxi varje gång Y skulle till och från kortis, vilket bidrog till att jag aldrig kände mig ledig, men också för att jag hade slitit på relationen till mina vänner alla gånger de fick hoppa in när jag inte kunde skjutsa
Det första mötet ledde inte till någonting. LSS-handläggaren menade att Y kunde ta sig till skolan och till kortis på egen hand – detta trots ett flertal vittnessagor om att just resor tar enormt mycket energi från Y, vilket också är ett allmänt känt problem för många med NPF-diagnoser. Därav kallades till ytterligare två möten där så småningom även en personal från gymnasiet involverades. Vi hade alltså tre SIP-möten utan att något vettigt kom fram. Vad kostar inte det?
Dåvarande chefen för familjehemsvården valde att ta ärendet på chefsnivå, vilket inte heller ledde till något. Till sist beslutades att jag skulle skjutsa Y till skolan den första veckan mot ersättning, därefter fick hon åka vanlig taxi via det bolag som X stad har avtal med. Tyvärr var detta bolag extremt opålitligt och oftast kom de mycket för sent och ibland inte alls. Dessutom åkte Y med förare som saknade förståelse för och kunskap om barn med särskilda svårigheter. Vid ett tillfälle dök taxin inte ens upp fast de uppgav att de hade hämtat Y! Detta var under begravningen av en av mina bästa väninnor. Jag fick gå från begravningen och i stället skjutsa Y, som ovanpå allt kom för sent så att de andra barnen fick vänta på henne, vilket såklart ökade stressen ytterligare.
Detta i kombination med att jag led av återkommande huvudvärk av allt strul påverkade givetvis Y, och ledde till att hon valde att åka kommunalt. Hon förstod även att det blev enorm arbetsbelastning för socialsekreterarna som varje vecka fick lägga in dessa bokningar, och så gott som varje vecka efteråt fick reklamera alla resor som strulat. Det mest extrema tillfället var då en taxichaufför stressade upp Y så pass mycket med sitt aggressiva beteende att jag ringde och påtalade för honom att detta agerande var olämpligt, varpå han senare ringde mig en natt och skrek att jag var en idiot. Då fick C lägga en massa energi på att göra en anmälan.
Att Y valde att åka kommunalt gick förvisso bättre än förväntat, men bakgrunden till detta beslut är allt annat än acceptabel.
Mamman och stölderna
I samband med att systrarna flyttade in hos mig uppmuntrades jag att även bjuda in mamman i mitt hem så att hon skulle känna sig delaktig. Mamman var hemma hos mig vid ett par tillfällen, både med och utan socialsekreterare.
I samband med att systern fyllde 18 år bjöds flera av hennes närstående hem till mig på middag. Några dagar tidigare hade vi även haft kalas för hennes kompisar, där bröderna med familjehem och även personer i mitt nätverk var närvarande. Allt i samråd med och uppmuntrande från socialtjänsten.
Någon vecka senare upptäckte jag att en del av mina smycken saknades. Smyckena som hade högt affektionsvärde var också värda en hel del i pengar. De låg i en korg väl gömda i mitt badrumsskåp under andra mindre värda smycken. Då det hade varit en hel del folk i hemmet var det oklart vem som hade tagit dem. Jag larmade socialtjänsten via det privata konsultföretaget som båda meddelade att de inte kunde göra något.
Av en vän fick jag rådet att polisanmäla och att skicka polisanmälan samt bilder på smyckena till samtliga pantbanker, samt bevaka deras auktioner när löptiden för pant hade gått ut. Strax därefter såg jag mina smycken på en pantbank. Jag kontaktade dem varpå de kontaktade polisen, som meddelade mig att det var mamman som var skyldig och att det skulle bli rättegång. Jag meddelade ånyo konsultföretaget samt socialtjänsten som åter meddelade att de inte kunde göra någonting, men att de förväntade sig att jag skulle lämna rapport efter rättegången varpå de skulle meddela mamman att de kände till vad som skett.
Mellan stölden och rättegången hittade jag på ursäkter för att mamman inte skulle få komma in i mitt hem. Under samma period kom Y hem efter att ha besökt sin syster som då hade flyttat. Hon berättade att mamman, som också hade varit där, hade fått med sig mina nycklar hem, och att hon skulle komma förbi med nycklarna dagen efter. Jag fick ett stort stresspåslag av detta och ringde konsultföretagets jour. Jag fick då rådet att i första hand få flickorna att sent på kvällen åka till mamman och om det inte gick skulle jag anlita låsfirma för att byta lås. Jag drog en vit lögn för flickorna och sa att min hemförsäkring inte gäller om någon utomstående har mina nycklar. Eftersom de båda led av trauma efter ett inbrott när de bodde hos mostern fick det fart på dem. Dessvärre innebar det att Y fick sina rutiner rubbade, vilket är svårt för henne.
Nycklarna kom åter, men jag fick besked att jag själv skulle fått stå för kostnaderna för såväl lås som låsjour om jag hade behövt byta lås.
Efter rättegången, där mamman blev dömd till skadestånd och villkorlig dom, så skickade jag ett meddelande till henne där jag lät henne veta att jag inte avsåg att berätta något för döttrarna men att hon inte längre var välkommen i mitt hem och att det var upp till henne att se till att det inte blev så. Trots det så tackade hon ja till inbjudan när Y, bjöd hem henne på sin 17-årsdag. Jag bad då socialtjänsten om hjälp om att stoppa henne från att komma, och denna gång hjälpte de mig.
Eftersom mamman blev dömd till skadestånd hörde jag av mig till Brottsofferföreningen och åberopade domen, mitt mycket speciella utsatta läge och den anspänning detta medfört. Jag fick avslag varpå jag vände mig till socialtjänsten för att få hjälp i denna process. Ännu en gång påtalade de att de inte kunde göra något. Eftersom det hade gått så mycket energi till allt detta tog jag beslutet att inte lägga mer tid på detta, men jag har haft mycket svårt att släppa socialtjänstens svek mot mig.
Jag har träffat mamman flera gånger, både innan och efter rättegången. Jag har alltid hållit en fasad för att systrarna inte ska förstå att vi har något otalt oss emellan. Jag har lämnat och hämtat Y hos mamman, vi har besökt mamman på ett stödboende hon varit inskriven på, och när Y fyllde 18 år bjöd vi mamman och många fler på middag på restaurang. Allt för att flickorna inte ska drabbas än mer av mammans agerande och därmed fylla på skammen och skulden de båda återkommande visar att de känner.
Mamman och barnens pension
Något år efter att systrarna flyttade in hos mig fick vi veta av socialtjänsten att mamman under lång tid hade tagit av Ys och brödernas pension som de fått efter pappans död. Det har rört sig om flera tusen per månad under flera år. När det uppdagades tilldelades barnen en God man. Jag ifrågasatte vad socialtjänsten hade för ansvar i detta och hur de avsåg att kompensera barnen för pengarna som mamman svindlat. Jag fick svaret att de inget kunde göra. De har inte ens berättat något för barnen.
Direkt efter Ys 18-årsdag, då hon fått tillgång till pengarna, hörde mamman av sig och ville låna pengar. En strategi jag har pratat med Y om inför detta är att säga att hon har bankdosan i mitt kassaskåp för då vet vi att mamman slutar tjata. Jag har frågat socialtjänsten om vad det finns för garantier när Y har flyttat hemifrån och har fått svaret att Y är fri att göra vad hon vill med sina pengar. Det stämmer förvisso, men med en mamma som svindlar sina barn känner jag mig inte det minsta trygg med att detta kommer att fungera.
Får det verkligen gå till så här? Vad gör socialtjänsten för att garantera att sånt inte upprepas? Är det verkligen så att socialtjänsten inte kan avkrävas ersättning när man gör missar som dessa?
Pappan och sorg
När Y hade bott hos mig i ca ett halvår blev jag kontaktad av skolans läkare som berättade att Y hade pratat om sin pappa och gråtit när hon berättade om hans död. Tidigare hade Y tydligt visat att hon inte ville prata. Vidare berättade Y att hon ofta vaknade på nätterna och tänkte på pappan. Jag larmade och påtalade att det vore lämpligt att i ett skede av påtaglig sårbarhet slussa in henne i någon verksamhet där hon kan få hjälp med att bearbeta sina trauman. När hon i augusti 2024 flyttade hemifrån har hon ännu inte fått någon hjälp med att bearbeta detta trots idoga påminnelser. Den hjälp hon har fått är att jag har fått in henne i samtalsgrupp samt att hon deltar i Maskrosbarns fritidsverksamhet. Det är dock långt ifrån tillräckligt, vilket även dessa två föreningar påpekat. Först en bit in på sommaren 2024 förstod familjebehandlare J att Y behöver mer stöd. Y erbjöds samtal via J men det var bara några få samtal och inte direkt fokus på traumat.
Sommarjobb
När Y var tillräckligt gammal för att få ta del av de sommarjobb som erbjuds ungdomar inom X stad glömdes hon bort den första perioden. Likaså sommaren 2024, vilket ledde till att hon inte gjort någonting alls denna sommar.
Friktion mellan Y och mig
Jag larmade i ett tidigt skede om att Y behöver mer stöd än vad jag som ensamstående familjehem kan erbjuda. Dels för att minska spelandet, datoranvändandet och mobilsurfandet, men även för att hon har upplevt så mycket trauman. Så länge hon har så mycket som är obearbetat är det svårt att veta vilka av hennes svårigheter som är orsakat av hennes diagnoser och vad som bottnar i trauman.
Hsten 2023 valde Y att avsluta kortisverksamheten på helgerna och lite senare även fritidsverksamheten på måndagarna. Hon menade att de som var där var yngre än henne och att hon inte längre fick ut något av att vara där. Eftersom hon vid det här laget var myndig samt änttligen hade en del vänner som hon umgicks med på fritiden gav jag henne OK på detta. Jag var dock tydlig med att det också måste innebära att hon emellanåt gör saker som ger mig lediga helger. Det lyckades dock inte och under hösten 2023 fick jag inte en enda helg ledig.
Successivt började jag också ställa krav på att hjälpa till lite mer hemma. Jag har varit med Y på habiliteringen och hon har där fått verktyg för att enklare kunna laga mat samt hjälpmedel för planering och struktur. Jag har instruerat henne flera hundratals gånger i matlagning och hur man tvättar, och använt åtskilliga samtalsmetoder i samtal om att jag inte kan vara den enda som tvättar, städar, lagar mat mm, Ändå skedde ingen förändring annat än de gånger jag uppenbart blev irriterad. Så uppenbart kan hon, men hon saknar helt förmåga att komma i gång och ta egna initiativ. Jag har återkommande sagt till henne att jag inte förväntar mig att något ska vara perfekt, det viktiga är att man försöker. Jag var jag enormt slutkörd av att ständigt vara den som gör så gott som allt i hemmet, vilket jag påtalade för socialtjänsten.
Runt jul 2023 åkte Y och jag utomlands och jag såg så mycket fram emot vila, sol och att få umgås, bara hon och jag. Y och jag har rest en hel del, men detta var vår första utlandsresa och den var efterlängtad för oss båda. På tidigare resor har Y förändrats och blivit långt mer osäker än när vi är hemma. Y har dessutom haft ett enormt kontrollbehov på dessa resor och om jag så bara har gått på toaletten har hon behövt veta vart jag ska gå. Jag upplevde dock att hon förbättrades med tiden och trodde att hon med alla utmaningar som hon upplevt med ny skola, vänner och rutiner skulle vara lugnare och mindre orolig.
Jag valde hotell med omsorg. Jag tänkte att ett All Inclusive skulle vara bra då Y har en del problem med maten och att det skulle ge mig mer avkoppling i att inte behöva ta så många beslut. Jag hittade ett hotell där det fanns mycket aktiviteter för ungdomar.
Redan första dagen märkte jag att Y helt återvänt till hur hon var på vår första resa. Jag blev sjuk och sängliggande de två första dagarna och hade henne då sittandes i soffan på hotellrummet bara några meter från mig hela denna tid. Hon förmådde inte ens gå ner till självservicerestaurangen och hämta dryck. När jag blev frisk vågade hon inte bada själv trots att jag satt i en solstol bredvid och hon vågade inte hämta mat i restaurangen 10 meter bort.
Därtill fick jag på vår första semesterdag mejl från hennes LSS-handläggare om att Y inte svarade i telefon eller på SMS. Detta var mycket angeläget då hon skulle välja utförare av boendestöd. Jag hade sedan länge talat om för Y att om det ringer någon från ett visst nummer så är det någon från socialtjänsten eller LSS-enheten och därav viktigt att hon svarar. Nu framkom det alltså att hon struntat i min uppmaning. Jag blev irriterad och hon blev ännu mer osäker. På den efterlängtade semestern fick jag endast 1 timmes avkoppling, när Y valde att sitta själv på hotellrummet medan jag låg vid poolen och den efterlängtade vilan infann sig inte över huvud taget.
När vi kom hem larmade jag till socialsekreterare S (som hade ersatt H) om att läget var akut. Jag var övertydlig med att jag skyndsamt behöver avlastning och att jag snart inte orkar mer. Beskedet hon gav var att detta får jag ta med C efter dennes semester. När C väl kom åter fick jag svar om att hon skulle se om vi inte kunde få samtalshjälp och att de skulle undersöka om Ys ena moster kunde vara behjälplig som avlastning. När Y flyttade hemifrån i augusti 2024 hade jag fortfarande inte fått någon avlastning, mer än att Y några nätter var hos sin syster, vilket jag alltid fick veta samma dag och oftast samma kvälll. Varje gång jag påminde fick jag besked om att man jobbade på en lösning.
I mitten av mars ringde C mig när jag var på mitt jobb. Hon berättade att även S är med på samtalet och bad om ett kort samtal. Samtalet blev inte kort och jag stressades av kollegor..Jag blev informerad om att personal på gymnasiet hade larmat om att Y inte mådde bra. Jag påpekade att jag ju redan larmat om detta under jullovet och återkommande efter det bett om hjälp eftersom det var friktion i hemmet. Jag uttrycker att jag är glad över att de äntligen har förstått allvaret.
I slutet av mars 2024 fick jag äntligen någon sorts stöd. En familjebehandlare kopplades in och gav mig stöd genom Marte Meo. Vi träffades fem-sex gånger och när allt var färdigt berättade jag att det inte hade gett mig särskilt mycket då de flesta råd redan provats. Därtill gav denna insats mig inte hjälp med det jag främst har efterfrågat, dvs avlastning, fria helger och mer hjälp i hemmet.
I maj informerade C mig om att S hade hjälpt Y att söka LSS-boende. Detta för att Y hade uttryckt att hon är rädd för att göra fel i hemmet och för att jag ställer krav. Jag blev paff över beskedet, framför allt för att jag ansåg att man hade duckat för att försöka lösa en rad problem, men också för att jag verkligen inte anser att Y är redo att flytta hemifrån. Dessutom anser jag inte att det är konstigt att det blir friktion till och från i ett hem, och i ett familjehem i synnerhet. Detta var dessutom vår första konflikt på nästan fem år och jag anser att man bäst lär sig för framtiden om man jobbar på att lösa problemen istället för att fly dem. Vem lär sig något vettigt av det?
Flytten och den obefintliga kommunikationen med LSS
När jag fick beskedet om att Y hade sökt LSS-boende frågade jag en rad frågor, såsom vad det var för typ av boende hon skulle få, vilket stöd hon skulle få, hur detta praktiskt skulle hanteras och inte minst när flytten skulle bli av. Svaret jag fick var att jag skulle hållas underrättad, vilket inte skedde. Det jag har fått veta är knapphändig information från Y, som helt själv har fått ha alla kontakter. När hon hade varit och tittat på det tilltänkta boendet så frågade jag om hur boendet var och när hon skulle flytta. Svaret på de flesta frågor var att hon inte visste.
Eftersom hon har så stora svårigheter med att berätta så googlade jag och läste om ett LSS-boende i rätt område som snart skulle öppna. Jag noterade att de sökte personal och tänkte att det var orsaken till att hon inte visste när flytten skulle bli av. Boendet drevs av ett omsorgsföretag och det skulle vara dygnet runt-bemannat och det innebar mycket stöd, vilket gjorde mig lugn.
Kort efter beskedet om beviljat boende fick Y ett brev med underlaget till beslutet. Eftersom hon ofta har svårt att förstå formalia och dess innebörd fick jag läsa brevet. Jag blev då helt matt av att läsa bakgrunden till beslutet, där det stod att Y är rädd för mig. Dels har jag svårt att tro att hon verkligen var rädd för mig, däremot var hon säkert rädd för att göra fel (vilket inte förvånade mig då hon nästan alltid och med alla människor varit osäker och rädd just för att göra eller säga fel saker). Dels undrade jag att om hon faktiskt hade uttryckt att hon var rädd för mig, varför lät då socialtjänsten henne bo kvar hos mig? Borde inte det om något vara skäl för omedelbar omplacering?
Jag frågade Y om hon var rädd för mig och Y underströk att hon inte var det, men att hon var rädd för att göra fel. När jag kontaktade LSS-handläggare F och ifrågasatte formuleringen sa hon att det var så socialsekreterare S hade formulerat sig och att hon inte avsåg att ändra något. F trodde att hon lugnade mig med att säga att beslutet bara lästes av henne och Y. När jag förklarade att jag har varit fritidspolitiker i socialnämnd i nästan 10 år där åtskilliga läser dessa handlingar fick jag ingen respons. Dessutom ska enligt min mening (vilket bekräftats av vänner inom socialtjänsten) inte ett beslut om LSS-boende vara grundat på relationen till mig utan på faktiskt behov. Jag har åtskilliga gånger bett socialsekreterare C och S samt familjebehandlare J om hjälp och om återkoppling utan resultat – trots att jag har förklarat hur dåligt jag mår av att det finns på papper att någon är rädd för mig.
Då jag inte fick någon information försökte socialsekreterare C hjälpa mig att få fram information om den stundande flytten, men inte heller hon lyckades utan hänvisades till att sekretessen satte stopp. I efterhand har jag förstått att socialsekreterare S har fått en hel del information, men inget har nått mig.
Hela sommaren går utan besked. Y har varken haft sommarjobb eller följt med mig på semester. Inför sommaren berättade jag för socialsekreterare S att Y inte ville följa med på mina resor, varpå jag fick beskedet att hon kunde vara hemma. Jag påtalade det mycket olämpliga i detta, inte minst för att hon spelar för mycket. Men då jag behövde känna mig ledig fick jag finna mig i att det var så och luta mig mot att socialtjänsten ansåg att hon klarade att vara ensam hemma.
Hur hennes sommar har varit har ingen frågat mig. Men om någon hade frågat kunde jag ha rapporterat om att hon som tidigare bara har druckit alkohol tre-fyra gånger och då måttligt utan påtaglig berusning, har denna sommar varit full ett flertal gånger. Hon har varit på Rave-party och kom hem med blåmärken på hela halsen. Hon som tidigare sett ganska vanlig ut med blont hår och basickläder har färgat håret blått, gjort en Snakebite-piercing, börjat klä sig utmanande och uppseendeväckande samt gått ner massor i vikt.
Den 1 augusti berättade Y att hon skrivit på kontrakt och snart skulle flytta. Jag frågade hur detta ska gå till, men hon visste endast att hon kunde flytta när hon ville innan skolan började. Jag tänkte i min enfald att någon kommer höra av sig till mig om det praktiska, men icke. Jag skulle dessutom resa bort en vecka och hade endast möjlighet att hjälpa henne med flytten först den 15 augusti. Sagt och gjort, utan någon som helst hjälp eller stöd från socialtjänsten om allt praktiskt, så flyttade Y.
Inget avslutningssamtal med alla inblandade parter, vilket anses som brukligt, har hållits. Dock frågade socialsekreterare C i efterhand om jag ville ha ett avslutningssamtal, men jag kände då att jag var i för stor affekt för att det skulle bli bra för Y. Socialsekreterare C har i dialog varit förtvivlad över att inget av ovan nämnda har skett och över bristen på dialog med mig. Vi pratade också om det faktum att denna hantering bidragit till ännu mer friktion.
Åter till LSS-boendet. Jag som tidigare hade känt mig lugn insåg på flyttdagen att det var helt fel. Boendet man har valt att placera henne på är ett SHIS-boende där hon nästan inte har något stöd alls. I boendet bor vuxna med diverse problem. På namntavlan kände jag igen några namn från boenden jag själv har jobbat på, män med grava missbruksproblem och psykisk ohälsa. Där har man alltså placerat en 19-årig flicka som utvecklingsmässigt inte är äldre än en 13–14-åring! Där har man placerat en flicka som kommer från ett missbrukshem i en riskmiljö, och min magkänsla säger mig att det bara är en tidsfråga innan hon själv sitter med sprutan i armen. Jag baxnar! Jag är så orolig och mår så dåligt av allt detta och att man över huvud taget inte haft någon dialog med mig som är den som, till och med enligt henne själv, känner Y bäst.
Att vara ensamstående familjehem och tillhörande ekonomi
Jag som tidigare har varit familjehem tillsammans med min dåvarande man hade en längre paus från att ta emot barn i mitt hem, främst för att jag tänkte att man inte blir godkänd som ensamstående. När jag förstod att det inte var ett hinder kontaktade jag det företag som då hade sin verksamhet närmast mig. Efter våra första inledande samtal och kommande utredningar där jag gavs idel lovord fick jag veta att man som ensamstående får mer stöd. Jag fick även veta att man återkommande letar efter just ensamstående mammor till trasiga tjejer som på grund av eget beteende eller tidigare trauman inte bör bo med män. Detta lyftes även som en merit i utlåtandet från psykologen som bedömde den Kälvestensutredning som gjordes om mig som person. I psykologutlåtandet gick det också att läsa:
– att jag bedömdes som mycket kompetent.
– att jag är utbildad Alkohol- och drogterapeut, vilket är en fördel dels gentemot biologiska föräldrarna som ofta är fast i beroende, dels gentemot ungdomar som eventuellt själva har eller börjar experimentera med droger.
– att mina erfarenheter med mångårigt arbete med olika sociala frågor på olika nivåer och i olika sammanhang såsom omsorgen, missbruksvården, ideella föreningar och på politisk nivå är en stor fördel.
– att jag själv har gått igenom och bearbetat egna trauman och missbruk och att allt detta ligger långt bakom mig.
– att jag ansågs sunt kunna reflektera över mina egna brister och komplicerade familjerelationer, vilket kan bidra till att jag kan få en förståelse för dessa barn.
Bland farhågorna från psykologen nämndes just att jag är ensamstående och risken med att jag skulle bli utsliten. Därav gavs råd om att ge mig extra stöd.
Det kändes fint att få dessa lovord, men det som främst var avgörande var att jag lovades extra stöd.
Det som gjorde mig riktigt fundersam var att arvodet hade sjunkit radikalt. När jag och min dåvarande sambo 2007 hade våra sista placeringar fick vi 16 500 kronor per ungdom via konsultföretag. När jag år 2017 tog mitt första uppdrag via konsultföretaget var arvodet 14 000 kronor. Nu 2024 är jag uppe i samma arvode som 2007 och X stadsdelsförvaltning har berättat att jag har det högsta arvodet.
Även om jag aldrig har tagit uppdrag för pengarnas skull har jag funderat mycket på vad detta beror på. Som f d fritidspolitiker och tjänsteman i riksdagen med fokus på sociala frågor har jag landat i att en bidragande orsak är att man öppnat upp familjehemsvården för företagsvärlden och att de har pressat ner priserna i kampen om ramavtal. Därefter har de insett att de får för lite kvar i sina egna plånböcker, och därför pressat ner arvodet för de som gör det stora jobbet och som öppnar upp sina hem, nämligen familjerna. Om denna tolkning är rätt eller fel vet jag inte, men det är likväl något att reflektera över.
När man som jag tar uppdrag som ensamstående är det extra sårbart om man förväntas vara hemma mycket, vilket ofta behövs inte minst i början av en placering. Tar man såsom jag gjorde dessutom emot två barn, dvs ovan nämnda systrar, kan vem som helst inse att det blir väldigt mycket möten. Jag fick ersättning för några enstaka dagar men fick i övrigt besked om att det ingår i uppdraget att ta ledigt från jobb. Jag protesterade och påtalade att om man som ensamstående lovas mer stöd så är detta verkligen en av de stödåtgärder man behöver som mest. När jag dessutom inte fick någon avlastning det första 1,5 året hade mina semesterdagar och lediga dagar verkligen behövt gå till min återhämtning snarare än möten på skolor, fritids, utredningar, BUP, Habiliteringen, logopedmottagningar, socialtjänsten osv.
Hade jag, som de flesta familjehemmen har det, haft dubbla ekonomier, blir det inte lika sårbart rent ekonomiskt. Därtill är det lättare om man är två att få ihop pengar till extra utgifter, semestrar och det lilla extra. I slutändan av denna dåliga matematik drabbas barnen som placeras i ensamstående familjehem. Detta borde socialtjänsten och den pågående utredningen på Socialdepartementet se över och beakta skyndsamt. Lovordas man som familjehem och när efterfrågan är så pass stor måste man inse verkligheten och anpassa den därefter.
Efter fem års placering har jag fortfarande inte förstått vad det där extra stödet man som ensamstående familjehemsmamma erbjuds har inneburit.
Under hösten 2023 presenterade socialsekreterare C ett förslag på stöd via en enhet inom en annan socialtjänst. Jag erbjöds och tackade ja till att ingå i något som kallades för Mentorsfamiljer. Men då gruppen jag hamnade i endast hade små barn och familjerna vara nya som familjehem kunde jag inte relatera och kände att det snarare blev en belastning. Därav tackade jag nej efter några månader. Socialsekreterare C förstod och vi pratade om att det kanske till och med var så att jag borde vara Mentorsfamilj.
Så gott som dagligen ser jag annonser eller efterlysningar om att man söker fler som vill vara familjehem. Det är bra, men givetvis beklagligt att det behövs. Men jag efterlyser samtidigt en större respekt för oss som öppnar upp våra hem för barn och ungdomar med tunga bagage. Jag efterlyser högre ersättning och i synnerhet till oss som är ensamstående. Jag efterlyser mer stöd i vardagen i synnerhet när det är mycket krångel med myndigheter och/eller när barnen har extra svårigheter och/eller diagnoser.
Det är viktigt för mig att förtydliga att även om jag med denna text mest har framfört kritik och att det kan låta som fem år med elände, så är det långt ifrån sanningen. Åren med Y har för det mesta varit fantastiska. Det har varit och är stimulerande att vara familjehemsmamma. Det har varit så berikande att få följa hennes utveckling. Det har varit både lärande och nyttigt för mig att få en större inblick i hur det är att leva med NPF-diagnos och i synnerhet autism. Vi har haft många fina stunder och framför allt kan socialsekreterare C vittna om att vi har haft en mycket fin och nära kontakt och anknytning, som jag hoppas att vi hittar tillbaka till när vi båda har fått lite tid och distans från det ganska dramatiska avslutet.
Självklart har inte heller allt från socialtjänsten varit elände. Jag har haft en bra relation till H, C och M . Jag vet att de verkligen har kämpat och gjort tappra försök för att underlätta min vardag, men jag är ju långt ifrån den enda som behöver stöd och de har begränsade möjligheter att påverka.
Avslutningsvis undrar ni kanske vad jag förväntar mig med den här skriften. Svaret är tudelat. Jag vill dels ha respons från berörda parter. Jag vill dels ha svar på en del frågor, vilka framkommer i texten. Och jag skriver dessa ord för att jag vill bidra till en bättre familjehemsvård genom att sätta ord på brister jag sett genom åren. Men framför allt för att så här illa får det verkligen inte vara – då det drabbar redan utsatta och sargade barn och ungdomar.
/En familjehemsmamma
Ett tillägg från skribenten i efterhand är att hon alltså är ensamstående familjehem men också samtidigt arbetar heltid. Hon kommenterar att om hon blivit ersatt för förlorad inkomst och/eller kunnat räkna in arvodet till pension så hade hon gärna gått ner i arbetstid för att orka.