Som alla vi familjehem vet så räknas det vi gör som ett uppdrag och inte en anställning. Detta påverkar oss på flera olika sätt, och det faktum att vi (hittills åtminstone) därmed inte kan tillhöra en facklig organisation upplevs av många av oss som ett stort problem och otrygghet.
Detta är något som vi på FaCO har lyft flera gånger tidigare, och fortsätter att lyfta. Vi har under hösten haft pågående diskussioner med Kommunal, som ju är det fackförbund som ligger oss närmast. Även om förändringar tar tid så upplever vi att vi äntligen tagit ett steg framåt i våra försök att nå fram. Vi har nu fått hjälp av en av cheferna på Kommunal att föra våra åsikter, sammanfattade i brevet nedan, vidare till deras välfärdspolitiska enhet som förhoppningsvis inser vikten av en förändring och är beredda att ha vidare dialog med oss angående detta.
Brev till Kommunal:
Informationen vi fått från er i Kommunal är att man, om man enbart är familje- eller jourhem EJ kan gå med i Kommunal, då att vara familjehem räknas som ett uppdrag och ingen anställning, Medan man om man har en anställning parallellt med uppdraget inom ert avtalsområde kan gå med. Likaså att A-kassan bygger på samma grund, dvs uppdraget räknas inte som en anställning. Detta bland annat med hänvisning till att ett inträde kan ge en falsk förhoppning om ersättning som inte är fallet i normalfallet.
Detta är ett problem.
Många av oss familjehem är redan medlemmar hos er i Kommunal eftersom vi oftast har en anställning vid sidan om vårt uppdrag som familjehem. Ett faktum är dock att svårigheterna hos de barn och ungdomar som placeras i familjehem är komplexa, och har dessutom ökat med tiden. Därför är det numera många familjehem som inte längre kan jobba heltid som tidigare utan måste antingen gå ner i tjänst eller helt säga upp sig från sitt ordinarie arbete alternativt ta tjänstledigt för att kunna ge barnet det som krävs i tid och arbetsinsats. Alternativet är att säga upp placeringen och att barnet då flyttas antingen till ett annat familjehem, eller till ett HVB eller SIS hem. Vad forskningen säger om omplaceringar och hur detta påverkar barnen är tydligt och detta är naturligtvis något man vill undvika.
På frågan om varför man tar emot en placering som man inte kan klara av vid sidan av sin ordinarie anställning så är det tyvärr ofta så att svårigheterna och det fulla behovet barnet faktiskt har ofta först visar sig när barnet redan har flyttat in.
För att inte behöva omplacera barnet till ett annat boende eller ett HVB-hem så vill vi ha möjligheten att välja att fortsätta den vård som krävs. Men om detta då kräver att vi till exempel tar tjänstledigt eller säger upp oss, så står vi helt utan skydd. Ofta har vi och kommunen en månads uppsägningstid, vilket kan vara förödande för familjehemmet ekonomiskt. Byte av handläggare liksom andra omständigheter kan innebära snabba och tvära kast med beslut som vi familjehem sällan har möjlighet att påverka men som har stor påverkan på vår ekonomi och vardag.
Det finns dessutom familjehem som väljer att inrikta sig på just dessa svårare fall och därmed har uppdraget som familjehem som enda inkomstkälla, och räknar det som sitt arbete. Dessa familjehem är ofta extremt kunniga med en erfarenhet som borde vara mycket värd för samhället, men är extra utsatta då alternativet till överhoppningsbar tid på fem år ej längre är ett alternativ.
Det råder brist på familjehem i Sverige. Samtidigt står det på regeringens önskelista att fler barn och ungdomar ska placeras i just familjehem hellre än på HVB- eller SIS-hem. Att ta hand om ett placerat barn, som ofta bär på ett tungt bagage, kräver både tid, engagemang och kunskap. Vårt arbete ska vara en del av vårdkedjan, men ändå står vi utanför trygghetssystem i form av a-kassa, tjänstepension och juridiskt stöd, frågor som ni och andra fackförbund förhandlar fram för medlemmarna i kollektivavtal, något som alltså helt saknas för oss jour- och familjehem. Faktum är att vi helt saknar skydd och rättigheter som andra aktörer i vårdkedjan ser som självklarheter, såsom försäkringar att luta sig mot när vi utsätts för skadegörelse samt facklig representation när vi behöver driva någon viktig fråga.
Svensk familjehemsvård är den billigaste vården för våra barn och ungdomar, och även om regeringen nu driver frågan om att öka kvaliteten på denna vård för barnens skull, så står vi familje- och jourhem kvar på 1970-talets perrong när tåget är redo att gå. Allt vi familjehem vill är att hjälpa dessa utsatta barn, men det kan inte ske på bekostnad av vår egen ekonomi och hälsa.
Är det till exempel rimligt att vi själva ska stå för självrisken och eventuellt få högre försäkringskostnader om våra placerade barn eller ungdomar stjäl bilen och kvaddar den, eller får ett utbrott och förstör saker i hemmet? Detta är inget ovanligt då vi ofta tar hand om traumatiserade barn och ungdomar som ibland dessutom redan har ett kriminellt register.
En annan är fråga är den som gäller barnomsorg för det placerade barnet. Här baseras avgiften för barnomsorgen på familjehemmets totala inkomst, och plötsligt räknas alltså arvodet som en inkomst precis som ordinarie lön trots att vi ständigt i alla andra fall får höra att arvodet är ett arvode och inte en lön.
Vi går miste om tjänstepension, då vårt uppdrag alltså räknas som ett uppdrag. Samtidigt finns det en lösning för politiker som också har ett uppdrag, men trots detta får en motsvarande ålderspension från riksdagen som ska motsvara tjänstepensionen och finns på plats för att man ska kunna gå in i och ut ur politiken utan att förlora framtida pension.
Är detta rättvist? Är det inte dags att vi som grupp ska få kliva på det där tåget mot en tryggare och säkrare vardag?
När barnet väl blir omplacerat till ett HVB eller SIS-hem så räknas det i allra högsta grad som ett arbete, samtidigt som vi och forskningen vet att den vården sällan är lika lyckad som vården hos oss
Vi hjälper både kommunen och hela samhället att ta hand om dessa barn – vilka alternativ skulle finnas för barnen om vi familjehem inte fanns?
Snälla hjälp oss, vi är en stor grupp som arbetar som familjehem/jourhem men har ingen bakom oss som vill ställa upp och hjälpa oss att när vi hamnar i svåra situationer.
Thomas Ardenfors, nationell samordnare för fler kvalitativa vårdplatser reser nu runt i hela Sverige och besöker kommuner för att få en blick över hur familjehemsvården fungerar, men vi då? Familje- och jourhemmens erfarenheter och synpunkter saknas helt i regeringens utredning om Barn och Unga i Samhällsvård SOU 2023:66 och frågan kvarstår: vem ska föra vår talan?
Vi önskar ha en diskussion om hur vi tillsammans kan förändra villkoren för jour- och familjehem så att vi kan få en möjlighet till facklig anslutning med den representation och trygghet som detta innebär. Detta är en nödvändighet för att vi ska kunna fortsätta att vårda våra barn som en likvärdig del i vårdkedjan och därmed kunna ge dem den trygghet de behöver. Observera att vi inte är vårdnadshavare för dessa barn, vi ”bara” ställer upp och tar hand om dem/vårdar dessa barn för att hjälpa samhället, så länge det behövs.
Våra mål sammanfattade i tre punkter:
-Familjehemsuppdraget ska räknas som ett arbete och ge möjlighet till facklig anslutning och representation då detta kan anses som en nödvändighet för ökad rättssäkerhet för familjehemmen.
-Ett statligt ansvar ska säkerställa att villkor och ersättningar följs av landets samtliga kommuner.
-Familjehemmen ska vara en fullvärdig del i vårdkedjan med samma rättigheter som andra instanser och räknas som part i mål när det gäller de barn och ungdomar vi vårdar.
Monica Törnqvist och Jenni Andersson
FaCO, Familjevårdens Centralorganisation